Halvgreken

Förra helgen (när vi trodde att E bara var lite förkyld) var det dags att gå på dop. Självklart var vi sena. Tror det ligger i det grekiska DNA:t att inte röra sig snabbare än normalt om det inte gäller livet eller bra souvlaki.

G säger att han vill kissa i bilen, men det gååår inte säger jag och säger att han får vänta lite, eftersom vi är lite sena. ("Moahaha", skrockar nog Gud då, nu när vi ändå är inne på det temat).
Skyndar till kyrkan, dom väntar bara på oss! Frågar G om han fortfarande behöver kissa men får ett tvärsäkert nej till svar.
Perfekt, hitta plats och ockupera ett par rader, ta upp skrikande, hungrig bebis från bilstolen och muta med kantstött kex för att dopbarnet ska få vara huvudpersonen på sitt eget dop.

Hinner inte ens ta av oss jackorna innan jag hör "Neeeeej" från raden bakom och inser att min son precis markerat revir på en av kyrkobänkarna.
"Åååh jag SAA ju att han behövde kissa" visk-skriker D.
"Lägg av och börja torka!" väser jag tillbaka mellan sammanbitna tänder.

Ett par näsdukar låg i botten av skötväskan. Inga extrakläder. Halvnaken pojke i filt. Hungrig, gnällig bebis. Irriterade föräldrar.

Man måste ju bara älska det.


Stresstålig = Årets underdrift.

För er som undrar om vi nu hamnar i det varmare alternativet när vi dör kan jag meddela att prästen inte tyckte att det var någon fara, citat: "det är värre med alla tanter som kissar ner sig på söndagarna" slut citat.